Mirabella

idag har varit en alldeles otrolig dag. A öste romantik och kärleksförklaringar över mig tills jag nästan sprack av lycka och en tår kom fram i ögonvrån. det var så fint.

sen kom jag hem och hittade roliga bilder på facebook. gamla och nya och ojoj.

sen hittade jag en mindre rolig bild som innehöll en väldigt välbekant och saknad brygga, en wakeboard, en pojke och en flicka. det gjorde ondast hittills av allt som har hänt sen dom blev dom. sjukt ont. man tror liksom att vissa saker ska vara speciella och unika upplevelser som man delat med en person. men så ser man en annan flicka göra samma saker, ta platsen som en gång var min och se henne uppleva allt det som var så otroligt för mig en gång i tiden. det var konstigt att se och ja, det gjorde ont. men ont för det väl också göra ibland. jag hoppas att det var sista gången något från honom gör ont. men det kommer säkert mer. han har fortfarande en del av mitt hjärta, kommer alltid ha.
men jag unnar dom ändå, kärlek är fint.

och jag tror att jag håller på att bli kär igen. sådär kär på riktigt. det där som nästan inte händer. för andra gången i mitt liv. mitt relativt korta liv, beror på varifrån man kollar. från mitt håll har det varit ett långt liv. och jag är euforisk över att jag får känna ren och skär lycka igen. något som kanske kan mota bort alla onda tankar och känslor.